Kvinnliga angreppssätt
i gestaltningar av krig
Svensk-finsk turné startad på Västerbottens Museum

Konstprojektet "Kvinnor och krig" har nu och fram till 21 mars intagit Västerbottens museum i Umeå. 14 kvinnliga konstnärer från Sverige och Finland har tagit sig an det tunga ämnet. 14 nya konstverk har kommit till under inflytande av de minnen, känslor och realiteter som begreppet krig rymmer. I museets stora utställningssal möter de nya verken för första gången en publik. Under sommaren kommer sammanlagt 15 verk att visas i Tobaksmagasinet i Jakobsstad. I september når de Västernorrland och Härnösands konsthall.

Utställningen "Kvinnor och krig" på Västerbottens museum. I förgrunden Evaanna
Hertovs verk "Somalia, Gaza, Kongo", på väggen målningar av Kirstie Ekelund.

Det konstprojekt som resulterat i utställningen med samma namn är ett gränsöverskridande samarbete mellan länen Västerbotten och Västernorrland i Sverige och Österbotten i Finland. Det är ett initiativ av konstkonsulenterna i de tre länen och drivs gemensamt av konstkonsulenterna Lisa W Carlson och Marielle Nylander i de svenska länen och länskonstnären Annika Bergvik-Forsander hos Österbottens konstkommission. Att göra företeelsen krig till ett ämne för samtidskonsten liksom att överlämna det i kvinnliga konstnärers händer är deras idé. De har också stått för urvalet av medverkande konstnärer, som dock gjorts på olika vis i de tre länen.

Märkesåret

Projektet har kommit till som en del av märkesåret 2009, som påmint om det senaste kriget på svensk mark och om separationen mellan de två länderna som sedan 1809 varit självständiga riken. Den tradition av kulturellt samarbete över Kvarken som ändå funnits och länge varit naturligt tycks på senare år fallit i glömska. Så pass att de måste återskapas och läras på nytt, vilket görs med flera initiativ i Västerbottens just nu. I samband med öppningen i Umeå betonade Marielle Nylander, Västerbottens konstkonsulent, vikten av att återskapa kanaler och skaffa erfarenheter som på nytt kan resultera i samarbetsformer.

Konstnärerna, varav jag är en, har sedan i maj 2009 arbetat individuellt utan inbördes kontakt, utan vare sig gemensamma förhållningsregler eller överenskommelser. Projektet har alltså inte eftersträvat en gemensam representation eller gestaltning av krigets realiteter. Museets utställningschef Suzanne Steneberg fick uppgiften att packa upp och "avtäcka" det ena verket efter det andra som anlänt till museet. Och att skapa en rumslig lösning för de olika verken när de nu för första gången samsas i ett gemensamt utställningsrum. Hon har gjort det utan att vare sig konstruera gränsdragningar eller samband mellan verk och konstnärer. De samband som ändå uppstår skapas hos besökaren/betraktaren.

Sorgearbete

Under presskonferensen före vernissagen talades om ländernas olika erfarenheter av krig. Svenskar har oftast större distans, i tid och rum, till krigets realiteter än finska medborgare. Som svensk kan man uppleva det som förmätet att ta sig an ett ämne som flera generationer i vårt grannland tvingas bearbeta. Dessa skillnader berördes också när konstnärerna återsåg varandra under öppningshelgen och fick tillfälle att delge varandra tankar kring verk och angreppssätt.

Den finska konstnären Susanne Hedman och svenska Leila Porovic med erfarenheter från kriget i Bosnien och Hercegovina, förmedlar närkontakt med kvinnors krigserfarenheter. Båda har skapat videoverk. Hedman låter två jämnåriga finska kvinnor komma till tals på landets båda språk. Porovic videosekvens är en autentisk dokumentation av massakern i Srebrenica; en av förövarna har hållit i kameran. Bland de svenska konstnärerna finns dock flera som arbetat utifrån personliga möten med krigets effekter; i familjen, bland vänner eller genom att uppsöka dagens krigszoner. Krigets verkningar märks också i form av flyktingskap och exil, vilket flera verk berör. Att tala om teknik och medium i sammanhanget visar sig inte vara helt ovidkommande. I en arbetsprocess som för några legat nära ett personligt sorgearbete har omsorgsfulla och tidskrävande handarbetsmetoder varit nödvändiga val och ett sätt att hantera det smärtsamma ämnet.

Krig och genus

Författaren Ana Valdés, själv politisk flykting från Uruguay, har skrivit en text till utställningens katalog. Hon var också inbjuden som talare efter det att museichefen Ulrica Grubbström öppnat utställningen. I sin text gör Valdés en historisk överblick över mäns, kvinnors och barns olika positioner i krigstid och krigsliknande situationer. Hon försummar inte att nämna stridbara kvinnor som iklätt sig manliga kläder, attribut eller roller i kampen för sin sak, amazoner, Hildegard von Bingen, Jeanne d´Arc, den palestinska gerillakämpen och flygplanskaparen Leila Khaled. Hon nämnde kvinnor som under 1900-talet gjort fredens diskurs till kvinnlig diskurs; Fredrika Bremer, Ellen Key, Alexandra Kollontay, Bertha von Suttner, som stod i motsättningsfylld brevkontakt med dynamitens uppfinnare och fredsprisets instiftare Alfred Nobel. Valdés citerade avslutningsvis 2009 års manlige fredspristagare Barack Obama som i samband med prisceremonin i Oslo talade om kriget som kulturell företeelse och om dess nödvändighet. En sann feminism måste däremot sammanknippas med fred och militär nedrustning, fastslog hon.

Den nyöppnade utställningen på Västerbottens museum pågår jämsides med Bildmuseets utställning "Queering the Archive" till vilken det arrangeras en rad innehållsrika seminarier under mars och april. Umeå kan därför vara värt en resa. Båda utställningarna lyfter fram och belyser mindre kända eller rent av uteslutna inslag i större berättelser och i den historieskrivning vi, män som kvinnor, ofta gemensamt tar för given.

Text och foto: Margareta Klingberg
2010-02-19