Aktuellt

Jag tänker på provokationer i konsten. Och minns det som provocerat mig. En köttklänning på Konsthallen i Malmö för flera år sedan. (”Vanitas. Köttklänning för en anorektisk albino” av Jana Sterbak.) Verket bestod av malen biff och delar av en oxe. Sedan minns jag konst som provocerat andra. En utomhusskulptur av Diana Andersson i Ljusdal i slutet av 1990-talet slogs sönder gång på gång. Skulpturen bestod av två människofigurer som bar fram offergåvor. Den var fin. Ändå slog folk sönder den.
Det behövs inte mycket för att reta vissa människor. Kanske räcker det att ett konstverk berör deras förstenade hjärtan så att någon nertryckt känsla fladdrar till och gör ont. Och då reagerar de med att slå sönder konstverket.

Sedan tänker jag på Anna Odell och hennes fejkade psykos på en bro i Stockholm. Jag har inte sett resultatet, själva installationen. Bara läst och hört hennes beskrivning av de övergrepp hon upplevde i psykvården för tio år sedan när hon var psyksjuk på riktigt. Det är en berättelse jag känner igen från andra som varit intagna för psykvård.
I den berättelsen är psykvården en maktapparat med syfte att få människor att anpassa sig till systemet. De som är längst ner i hierarkin är psykpatienterna, sedan kommer vårdarna, och så sköterskorna, läkarna och resten av samhället. Psykpatienterna ska vara sjuka för att tjäna som avskräckande exempel så att alla andra ska få känna sig bra och normala. Syftet är inte att de sjuka ska bli friska, eller friskare, för då skulle vården se annorlunda ut.

I vårt samhälle omgärdas psykisk sjukdom av vanföreställningar och tabun. Aktade medborgare med hög utbildning och fina jobb är rädda för de psykiskt sjuka. De törs inte prata med dem, utan vänder dem ryggen. De mest normala är så normala att de till slut spricker av all sin normalitet och blir sjuka själva. Men eftersom de är så normala, fattar de inte vad det är frågan om och kan inte söka den hjälp som trots allt finns att få. Innan det är för sent.
Nu gormar de normala människorna om att Anna Odell upptagit en vårdplats. Hon åtalas för falsklarm, våldsamt motstånd och oredligt förfarande. Det är de normala som med institutionellt våld vill tysta ner henne och lära henne att veta hut. Helst ska hon bli psyksjuk igen så att de får lägga henne i bältessäng och trycka i henne psykmediciner en gång för alla.
Men jag tror att Anna Odell har rätt. Det finns inget annat sätt att komma åt psykvården än att göra som hon gjort, wallraffa som patient, gestalta erfarenheten och förmedla gestaltningen till andra. Sedan, om det blir bra konst? Ingen aning, har inte sett verket. Men det är konsten som bäst kan gestalta subjektiva känsloupplevelser och kommunicera dem. Det är konsten som, genom att vara totalt subjektiv, kan nå en kärna av allmängiltighet.

Journalistiken får inte vara subjektiva, den bör hålla sig till fakta, men ofta när jag ser samtidskonst undrar jag varför ingen journalist har tagit itu med de frågor som konstnären behandlar. Tänker att journalistiken är för styrd och för feg. Blir glad att det finns modiga konstnärer som tänjer på gränser, ser verkligheten ur nya oväntade vinklar och ifrågasätter rådande ordning.

Karin Kämsby
Frilansjournalist. Jobbade som vårdare på mentalsjukhus i början av 1970-talet.
Volym 090519

Varför har ingen journalist tagit upp frågorna om psykvården, undrar Karin Kämsby apropå Konstfackseleven Anna Odells projekt. Det kan man hålla med, men förmodligen skulle det inte få lika stor genomslagskraft. Däremot visar media stora famnen för allt som retar vanligt folk, ”de normala” som Kämsby skriver. Att folk upprörs när en statsunderstödd konstelev medvetet lurar människor, dessutom när dessa tror att de gör en god gärning - medlidande och hjälpsamhet tillhör ju våra främsta dygder – så är det inte så konstigt. Att kunna acceptera falsariet efteråt när syftet står klart är heller inte lätt, det torde knappast räcka med den goda tanken hos Odell. Till det krävs det nog faktiska tecken, till exempel något statement från psykvårdens ansvariga att man verkligen tar konstprojektet på allvar och vill förbättra vården. Något sådant har vi inte sett, snarare motsatsen än så länge. På sikt är det ju ändå möjligt att det ger ringar på vattnet, med tanke på det stöd hon fått från andra människor som upplevt psykvården. Den grundläggande frågan är ändå om Anna Odells projekt i backspegeln hade något mer att komma med än en social undersökning, eller vad kan vi lära av denna kittlande historia?

Jag undrar om inte effekten av hennes arbete lika mycket satt ljus på konsten som på den psykosociala verkligheten. Till det yttre finns inget i hennes projekt som anspelar på konst eller konstnärliga strategier. Hennes aktion på Liljeholmsbron filmades som en dokumentärfilm, vilket motsvarar den dolda kameran i s.k. grävande reportage. Filmen på bron är vad jag förstår den mest suggestiva, då den ger intryck av en plötslig oväntad händelse som en videokamera råkar fånga på linsen. Kameran är också placerad på ett tillräckligt långt avstånd för att filmen ska ge ett suddigt och tillfälligt intryck, en känsla av att det är ett verklig autentiskt skeende som filmas. Men den som står bakom kameran vet vad som sker, på så sätt är också denne inblandad i lurandet. Som ett grävande journalistiskt arbete med en början på bron och ett avslut på psykmottagningen, är Odells verk i sig ett rimligt projekt med sociala förtecken. Huruvida det är konst eller inte besvaras endast formellt av att det är ett konstelevsarbete som presenteras på en konstskola. Därmed får det rubriceringen konstverk. Hade hennes aktion iscensatts som en performance utan yttre sociala avsikter hade det kanske lättare kunnat accepteras som ett mer genuint (och galet) konstverk, med ett stort frågetecken om syftet som då överlämnats till publiken. Men några specifika konstnärliga syften nämner inte Anna Odell. Och det är här som skon klämmer även om det fortfarande verkar som de allra flesta kommentatorer anser att skon ändå är fullt användbar.

Vilken konstkonstnärlig dimension finns i verket som det genomförts och presenterats? Räcker det med att det är en konstelev som är upphovsman eller att resultatet visas på en konstinstitution? Är det legitimationen? Nej, naturligtvis inte. Den möjliga konstnärliga dimensionen, något man kan kalla ett abstrakt eller osäkert moment som går utanför det dokumentära, uppstår först när vi börjar betrakta det hela utifrån förhållandet konsten - verkligheten. När vi frågar: Är konsten ”på låtsas” eller är den lika sann och genuin som den yttre verkligheten? Och när vi som en naturlig följdfråga vänder på steken: Är det verkligheten som luras och är det bara konsten som kan avslöja den? Omedelbart betraktat är det ju en omöjlig ekvation att lösa, som vad som kom först, hönan eller ägget. Men på sikt är de ändå fundamentala och oroande frågor i kölvattnet till Anna Odells projekt. Ett arbete som mer och mer har kommet att handla om verkligheten som fiktion och fiktionen som verklighet. Från social undersökning övergår verket alltmer till att bli en konstnärlig fråga om konstens reella innebörd, funktion och ansvar. Att det är oerhört svårt att reda ut de här begreppen beror på en av samtidskonstens viljor, den att ta på sig rollen som en lika påtaglig och betydelsefull verksamhet som exempelvis politik och läkarvetenskap, men som samtidigt vill värna om sin egen suveränitet som just fri konst med betoning på fri. Kruxet löser man ofta genom begreppet problematisering, där radikala intentioner (som social kritik) blandas med konstnärliga formgrepp av typen provokation, ironi, eller till exempel genom att man överlåter till publiken att fylla i konstverkets mening via specifika avkodningar eller interaktioner. Istället för att välja den ena väljer man båda stolarna, och har därmed ryggen fri åt båda hållen. Politisk kritik möts med hänvisning till ”högre” konstnärlig frihet, och konstnärlig kritik med hänvisning till politiskt ”högre” syfte. I alla lägen går konsten fri, i sin ”frizon”. Det är möjligt att det måste vara så, vi måste kanske ha en kulturinriktad verksamhet i samhället som inte låter sig styras av uppsatta konventioner eller regler. Men konsten är också en konvention, som förändras med samhällsutveckling, tidsanda mm. Och en konvention innebär regler, oskrivna eller skrivna. Till exempel att bildkonst är ett estetiskt område där den visuella gestaltningen är syftet och målet. Konstens samtida status och ibland till synes dunkla ointaglighet kanske i grunden kan skyllas på en konstvärld (och utbildning) som inte vill säga ett knyst om konstens funktion eller vad vi skall ha den till. Därför att varje uttalande i en sådan riktning riskerar att nagga i konstens frizon. Samtidigt, om någon skulle våga sig på att formulera en modell för konstens praktiska syfte och funktion, så måste denne också kunna försvara konstens fria ”galenskap”. Var finns en sådan heroisk hjälte?

Att skon klämmer med jämna steg kanske handlar mindre om moral och etik (jag tror de flesta är överens om gränserna) utan mera om konstens förhållande till verkligheten utanför konstens och det konstnärligas institution. Vi pratar gärna och ofta nödvändigt om konstens självständiga innebörd och integritet, men när pratar vi om de tusentals små eller stora saker med integritet som existerar utanför konsten? Jag tror att vi aldrig fullt ut kan se konstens egenvärde och möjliga samhälleliga ”nytta” om vi inte ser vad konsten bygger på, det vill säga allt som visas, sker och upplevs i allt som inte betecknas konst, plus all konst som tidigare gjorts och som i sin tur bygger på… Det som konsten vill generera är ju att genom konstverket formulera och vässa våra erfarenheters substans och innebörd, utifrån de otaliga olika upplevelser vi möter varje dag ute i (eller inne i) samhället. En förtjänst med Anna Odells elevarbete kanske blir att konsten börjar spela med öppnare kort, och därmed kan tas på större allvar. Oberoende eventuella effekter för psykvården visar turbulensen kring hennes projekt hur konsten får en mening av den mening vi lägger hos verkligheten. Så man skulle vilja utropa: För Konstens skull – uppvärdera verkligheten!

Konst levererar aldrig några rättvisa sanningar. Den är subjektiv och befinner sig i gränslandet mellan uttryck och tanke. Vad konst kan erbjuda är idémässig kunskap och nya förhållningssätt. Konst är ett sätt att utforska och uppleva världen. Konstnärer har lurat människor i alla tider. Själv skulle jag undvika ordet ”lura” eftersom jag upplever det negativt. Jag använder det här eftersom jag vill kommentera Jan K Perssons användande av ordet i en föregående text i denna essäserie. Det konstverket förhoppningsvis levererar är istället ett nytt perspektiv – en ny ingång till den värld vi lever i. Nog kan detta ibland ta sig uttrycket av att bedra och lura. I slutändan handlar det dock om ord och det är här samtidskonsten stöter på sitt största dilemma. Konsten har hamnat i ett läge där språket krävs för att göra sig förstådd. Här springer vi förvirrat runt i cirklar och biter oss själva tungan. Men det är vår samtid och förvirrad måste den få vara.

Själv väntar jag inte på yttre tecken från psykvården, som Jan K Persson tycks göra, för att läsa Anna Odells verk som konst. Att vända sig utanför konstverket för att uppleva och förstå det är riskabelt, men i vissa fall nödvändigt. Jag aktar mig ändå för att dra jämförelser med den reella verkligheten – vare sig den är ett arrangerat fruktstilleben eller ett yttrande från en institution. Verket är trots allt inte en representation av det vi ser och upplever, utan en tolkning eller en kommentar av det. Titta inte på omgivningen för att göra jämförelser med konstverket. Titta först på verket och titta därefter med nya perspektiv på världen. Det är då man finner det verkligt intressanta.

Jag tänker inte gå in på en diskussion om vad som är konst eller inte. Det är inte en frågeställning jag finner särskilt givande. Innan frågan ställts vet vi alla att något svar aldrig kommer att kunna formuleras. Då jag själv är konsthögskoleelev reagera jag självklart på Jan K Perssons kommentar om huruvida Anna Odells verk är konst eller inte. Detta menar han enbart formellt kan besvaras med att hon är konsthögskolelev och ställer ut på en Konsthögskola. Det tycks finnas ett allmänt missnöje över våra konsthögskoleutbildningar. Själv är jag nöjd. Vi fokuserar i hög grad på våra egna projekt. Vi får individuell handledning av våra professorer och gästande konstnärer. Vi får även lära oss att tala och skriva om vårt eget konstnärskap. Då han därefter skriver att Anna Odell inte nämner några ”specifika konstnärliga syften” och att detta gör att verket delvis fallerar, känner jag mig genast underlägsen honom. Jag blir nervös – är detta något man måste kunna formulera? Nog kan jag prata om mina verk och mina projekt, men på förfrågan om verkens specifika konstnärliga syfte, då skulle jag direkt bli återhållsam och tveksam. I detta yttrande får jag känslan av återgången till ”art for art’s own sake”. Här vill jag ogärna bli kvar. Den idén om konstens egenvärde har så gott som försvunnit. Även konst tolkas och värdesätts numera enligt värderingar bortom de rent estetiska. Ett sådant värde kan beröra etik och moral. Andra värden kan handla om det vetenskapliga, journalistiska eller politiska. Nog finns det ibland anledning att klaga och invända – men det går inte att ignorera.

Diskuterar vi moral i samband med konst, bör vi minnas att moral är kopplad till en person och inte ett föremål. Har vi ett föremål framför oss, värderar vi inte det som moraliskt eller omoraliskt. Det är en persons användande av föremålet som bedöms enligt dessa principer. Konst är inte enbart ett föremål. Speciellt inte samtidens konst. Ofta ingår inslag av performativitet. Det performativa kan ligga i akten att utföra ett verk, men även användandet av verket. Konstverket är med andra ord inte enbart ett föremål utan i lika hög grad en handling. Ett moraliskt fel är alltid ett moraliskt fel, oberoende av målet. Ibland kan en omoralisk handlig vara rätt att genomföra. Den kan vara nödvändig för att uppnå förändring. Men det gäller att vara medveten om att man genomför den – samt att vara beredd att handtera konsekvenserna. Det går trots aldrig att rättfärdiga moraliska fel genom att betona estetiska värden.

Den moraliska aspekten hos konst är allt annat än oproblematisk. Personligen är jag inte intresserad av konst som enbart är ute efter att provocera. Men ett konstverk som befinner sig precis där i gränslandet – en konstnär som arbetar medvetet med den gränsen – där finner jag något intressant och stannar upp. Jag tycker inte heller om konstverk som levererar en stark ståndpunkt. Jag är däremot väldigt intresserad av konstverk som undersöker en stark ståndpunkt.

Kommentar till Ida Rödén

Ett ord som jag gillar i Ida Rödéns inlägg är ”omgivning” som kan stå för allt som befinner sig utanför konstens eget område. Jag ser det som en bra beskrivning av det som jag i min text lite grovt kallar ”verkligheten”. Hennes betraktelse handlar genomgående om det språkliga spelet mellan konst och omgivning, något som hon menar karaktäriserar den förvirrade samtiden. Men konst är som konst visas. Trots allt är det till det presenterade faktiska konstverket vi måste gå om vi nu ändå söker någon form av klarhet. Man hoppas alltid att det har ett om än inte entydigt så dock eget språk. Om den inte hade det kunde vi istället gå vetenskapens eller politikens vägar.

Det låter då som en motsägelse när Ida Rödén pratar om att konstens egenvärde i stort sett försvunnit. Hon säger att det ibland är riskabelt att vända sig utanför konstverket, att man inte ska titta på omgivningen för att göra jämförelser utan titta först på verket. Senare säger hon att konsten numera värdesätts enligt värderingar bortom konsten. Alltså kan det vara lika adekvat att titta först på omgivningen och därefter på verket med nya ögon. Sedan kan man titta på omgivningen igen och värdesätta den efter konstens kommentar. Jag menar att det finns en ständig växelverkan och dialog mellan konst och omgivning där inget av dem har något suveränt företräde, utan att det är i återkommande jämförelser åt båda hållen som konstens innebörd uppstår, som ett slags tredje begrepp eller det nya perspektivet som Ida Rödén kallar det, även om hon projicerar det mera på omgivningen. Detta nya som dyker upp måste enligt min mening i sig vara av övervägande estetisk-etisk art, eftersom det rör sig om en konstnärlig gestaltning och eftersom konst än så länge finns som egen särskild avgränsad verksamhet, att den har något egenartat som inte finns inom till exempel vetenskapen eller politiken. Detta egenartade, det som skiljer konsten från annat, är det som konstituerar just fenomenet konst.

Arbetar man med konst så har man givetvis ett konstnärligt syfte med det, en form av meningsskapande tanke eller känsla. På frågan vad detta består av så kunde konstnären förr slå ut med händerna och bara peka på verket, att det räckte. Detta är fortfarande fullt möjligt, i slutändan är alltid konstverket svaret. Om man inte i ord kan svara på vad som är det konstnärliga syftet, kan man alltid peka på konstverket, vilket i sin tur ofrånkomligt innebär ett estetiskt och etiskt svar där den språkmässiga tolkningen kommer att formuleras av publik och kritik. Det är fortfarande konstens innersta idé, visualiseringen av estetiska och etiska parametrar, som enligt min mening är det centrala navet som allt kretsar kring. Men den nya betoningen på yttre sammanhang snarare än på konstverkets inre kontext, en strategi för en renoverad eller utvidgad konstnärlig retorik, sätter fokus bortom estetiken. Här handlar det om en slags avreglering av ett centralistiskt konstbegrepp, en kritik mot den tidigare konsten som självuppfyllande, hierarkisk, originell, till och med fetischistisk. Att kräva av samtidskonstnären ett svar på vad som är det särskilda konstnärliga syftet i ett sådant nytt läge är kanske att ställa fel fråga, eller rätt fråga men i fel tid. Men tiden är väl inte helt avskiljd konsten? Om kärnan i begreppet konst får en tidigare att tänka på högstämda värden som det okända, det oåtkomliga, det mystiska, det sublima, den rena känslan osv., har begreppet avdramatiserats till förmån för mer prosaiska formuleringar som sensation, förändring, perspektivomkastning, fördjupning och reflektion. Dessa mera lågmälda och resonerande uttryck gör det möjligen mindre teatralt och mera hanterligt, men likväl rör det sig nu som då om en överskridande verksamhet. Och det mystiska kan plötsligt sticka upp som gubben i lådan.

Nu finns det en avgörande ambition i samtidskonsten att helt och hållet förnya konstbegreppet. Men de verktyg vi har är detsamma som förr, nämligen bilden, handlingen och ordet. Jag tror inte att vi helt vill byta ut de konstnärliga mot de utomestetiska värdena, eller ta bort ordet konst, utan drivkraften finns fortfarande i det självständigt nyskapande behovet av konstnärlig aktivitet. Om det inte går att peka på ett särskilt konstnärligt syfte här, om detta mera tangerar den samhälleliga undersökningen, så kan man fråga sig vad problematiseringen består av, vad som är kvar av betydelsemättande överskridande sedan man tagit bort de utomestetiska faktorerna? Det handlar ju knappast om konst som illustration. Svaret kan inte vara annat än den ”sensationella” konstnärliga faktorn. Visst, det kanske inte går att prata om den, möjligen måste man om detta vara tyst som Wittgenstein föreslog. På något egendomligt sätt sluts cirkeln åter till det ordlösa pekandet på konstverket. Kontexten som inte går att skilja från innehållet som inte kan skiljas från formen som är detsamma som den konstnärligt meningsskapande innebörden. Alla kan slå ut med händerna och peka på verket. Hur det nu än är beskaffat kommer det ensam att stå för svaret, vilket för oss tillbaks till ruta ett. Till frågan som ställer sig själv, om konstens egenvärde. Frågan ställs inte för att gräva upp gamla spöken, utan för att den är den förmodligen mest inkorrekta och besvärliga att ställa i vår tid, men just därför den intressantaste. Inte minst därför att det faktiskt är konsten själv som ställer frågan. Det rör sig naturligtvis om en paradox. Därför att konst är just konst och dess mening är just dess mening. Konst görs därför att konst är meningssyftande. Alltså dras den fortfarande med ett lika besvärligt som absolut avgörande egenvärde. Hur vi formulerar det har onekligen såväl estetiska som moraliska innebörder.

Jan K Persson
090622

Vi fortsätter med ett inlägg av Karin Lundquist.

Frizon för liv och lek

Konstnären Gunnel Wåhlstrand är släkt i släkten med mig. Hon gick ut Konsthögskolan 2003 och tillsammans med sina kurskamrater ställde hon ut den våren. Man möttes redan i trappan upp till Mejan av kladdiga gipsavgjutningar, skräpiga korridorer med senaste videokonsten på monitorerna som utan uppehåll pratade om något, svårt att riktigt uppfatta vad. Längst in i ett alldeles eget rum med rispapper för fönstren hängde Gunnels stora tuschlaveringar i olika gråtoner från ett 40-tals hem med hennes pappa i centrum. Han som hon aldrig hann träffa eftersom han tog livet av sig strax efter hon föddes. Som konstnär bearbetar hon sin stora saknad efter denne gåtfulle far. Med ett petigt underarbete återger hon i kolossalformat familjealbumets bilder på hans rundkindade pojkansikte och rummen i hans överlastade barndomshem. Något hotfullt och såklart även tragiskt, när man vet hur det gick, vilar över bilderna. Även de mest förstenade hjärtan måste ha fladdrat till. Gunnel Wåhlstrand blev i alla fall det årets megastjärna på konsthimlen och har alltsedan dess fullt upp med beställningar och inbjudningar om att ställa ut runt om i världen.
En kompis till mig , Marie, har en pappa som älskar henne över allt annat. Han är pensionär nu för tiden och sitter mest och målar bilder ur sitt liv som maskinist på de långa traderna på de stora haven. Han vill med sina bilder få Marie, som enda barnet, att se och förstå hur hans liv har varit. En del bilder föreställer vilda och roliga scener från hamnkrogar med barbröstade kvinnor och mycket rom och Coca cola. Men många är vemodiga hemlängtansbilder. Marie gillar nog hans tavlor men ser väl inget annat värde i dem än det rent personliga. Som utomstående kan ju jag däremot tycka mig se att de har en konstnärlig dismension, att de på många sätt påminner t ex om Jochum Nordströms sailorbilder då han är på sin absoluta topp.
En annan kompis, Gudrun, hade också en pappa som älskade henne. Så fort han kom hem från kontoret, slet han av slipsen och blev en fantasifull, lekande människa. Familjen gav sig ut på skattjakter, guldvaskning och campingsemestrar i vildmarken. Han målade också bilder ur sitt liv. I mitten fanns alltid ett litet guldhårigt barn. Det var Gudrun. Kring henne målade han som en gloria, ett extra skimmer och följaktligen blev hon också präst. Nu när pappan är död sedan många år är förstås dessa målningar mycket viktiga för dottern. Även i dem tycker jag mig se en konstnärlig dimension. De påminner i sina dova färger starkt om Karin Mamma Anderssons naturlandskap och människorna i målningarna är som hämtade från den självlärde konstnären Dick Bengtsson. Gunnel och papporna till Marie och Gudrun är de inte alla tre exempel på försök att nå verkligheten genom att uttrycka sig i bilder, att utforska och kommunicera med världen genom konsten?

Anna Odells examensarbete Rekonstruktion visas i sommar på Kalmar konstmuseum och inför visningen säger intendenten och utställningsansvarige Martin Schibli i en DN-intervju att "uppmärksamheten runt verket höjer dess kvalitet". Är man räknenisse och mediekåt så ser man konstens kvalitet så. Han är förstås inte ensam om det utan bara en i raden av konstnärer, gallerister och konsthandlare som spekulerar i konst och som får alla utanför denna lilla exklusiva skara att tappa hakan och tycka att konst är kejsarens nya kläder. Konstvärlden är uppdelad på två ytterligheter - spekulation och ren livsnödvändighet - däremellan finns det en stigande eller fallande skala. Hur man nu ser det.
I Konstnären ( 2009:1) intervjuas Anna Odell och där understryker hon att hon har försökt hålla sig så långt bort från medierna som möjligt. Det var faktiskt inte hon som läckte till pressen om den fejkade psykosen på Liljeholmsbron utan överläkaren på S:t Görans sjukhus David Eberhard. Provokation är inte hennes drivkraft utan den är att försöka gestalta en egen stark upplevelse av att ha varit utsatt, själv en gång i psykotiskt tillstånd ha blivit omhändertagen för psykvård och lagd i spännbälte. Det är också först när man ser den suddiga filmen från Liljeholmsbron med Anna i vit blus, som i alla fall jag, som åskådare, plötsligt blir berörd. Allt dokumentärt och journalistiskt undersökande resonemang runt om tonar bort och hennes verk får en tydlig konstnärlig dimension.
Enligt intervjun är konst för Anna Odell ett sätt att förhålla sig till livet, att hantera det på. Leken spelar en viktig roll och den tycker hon måste få ta stor plats och vara fullständigt fri. Hon vill f f a få göra det hon brinner och känner engagemang för.

Jag tycker som Karin Kämsby att "konsten bäst gestaltar subjektiva känsloupplevelser", som Jan K Persson att "bildkonstens syfte och mål är visuell gestaltning", som Torgny Åström att " den sk verkligheten når vi endast via våra skapade tolkningar" och instämmer såklart i Ida Rödéns önskan om att " samtidskonsten ska få vara förvirrad" .
Hoppas, hoppas alla konstnärer, gallerister och konsthandlare någon gång vågar vända ryggen åt all sin självhögtidlighet, sitt tomma ordsvall och sitt kyliga förhållningssätt till konsten, för att i stället se den som en frizon för lek, engagemang och som en livnödvändighet för att förstå sig på sig själva och övriga mänskligheten!

Karin Lundquist

2009-06-29

Vill du kommentera Karin Lundquists essä?
Maila din kommentar till roberte@privat.utfors.se

Kommentarer: