Kommentar till Björn Gimstedt

I mångt och mycket håller jag med Björn. En bra vän och konstnär. Det tar 6 år att bli svetsare. Dessutom förnyar man sitt certifikat varje år och man får då fortsätta att sammanfoga metalldelar som ska hålla. På konsthögskolor finns också olika delar av viktigt hantverkskunnande som förmedlas i olika kurser. Detta borgar inte för att man blir en färdig expert. Det ges dock en bra bas att stå på genom olika grundkurser vilka undervisas av oftast skickliga lärare som själva är konstnärer. Lärarna på skolorna kan förmedla insikter och handleda i en konstnärlig process som går utöver hantverkskunnandet i material- och teknikdelen. Sedan är det upp till eleven att fördjupa sig under utbildningens gång och även efteråt i många år. Kvaliteten kommer med tiden och är upp till publiken att uppskatta eller förkasta. Skoltiden är ett fokuserande på och kring konst i alla dess former. Ett aktivt intellektuellt kunskapsutbyte i dialog mellan lärare och elever ofta dygnet runt som lätt kan raljeras om och förkastas som flum av utomstående. Alla som går en akademisk utbildning passar inte för det och visst kan man ha åsikter om metaperspektiv och konceptkonst.

Naturligtvis görs det mycket dålig konst (och svetsarbeten) men det finns också människor med "dålig smak". Tack och lov för det; det är ju de som hjälpt mig under min livslånga utveckling till att göra bättre konst, genom att köpa den och kanske själv utvecklas. Hur skulle det sett ut i fall jag varit tvungen att certifieras varje år av en överjury? Som att stå med mössan i handen för att få tillstånd att fortsätta skapa och utvecklas i mitt sökande. Ernst Billgren (känd från "Fångarna på fortet") och vars bok jag inte läst, ger jag inte mycket för men jag vill påstå att det finns ett värde i akademisk utbildning och skolning på konstområdet som man inte kategoriskt kan avvisa.

Gäss box!
Johan Mauritzson
(publ 2009-01-30)

"Vad är konst och hundra andra jätteviktiga frågor" av Ernst Billgren

Ernst Billgren har tidigare skrivit saker som jag tyckt varit både läsvärda och underhållande. Därför var det med nyfikenhet jag köpte hans senaste. Den är tyvärr en besvikelse. "Hundra jätteytliga plattityder" skulle den kunna döpas till. Den tog en halvtimme att ta sej igenom.

En del nickar man instämmande i, annat är direkta felaktigheter men det mesta bara passerar. Boken är ett hastverk. Definitivt inte värd dom 67 kronor den kostade.

Några reflektioner:

Hans hänvisningar till vetenskap är verkligen light-versioner och vittnar inte om nån djupare förståelse. Han överför erfarenheter från fält som rör sig på helt andra logiska plan. Det påminner om hur Konrad Lorenz en gång i tiden uttalade sig kring studentrevolten utifrån sina studier på gäss.

Vissa saker har också en gnällig ton.

Ernst Billgren trycker mycket på att han har a k a d e m i s k konstutbildning. Som om det skulle vara garantistämpeln för att det han gör är bra. Att han är certifierad.

Att bli certifierad svetsare tar kanske sex år. Det bevisar att man inte är nån klåpare och alltså får ge sej på att svetsa tryckkärl och kärnkraftverk eller nåt annat som det går åt helvete med om man inte vet vad man gör. Sen måste man dessutom förnya certifikatet varje år.

Det är en garanti att man kan utföra sitt jobb på ett kunnigt och säkert sätt.

Det, liksom också ett läkarcertifikat, är begrepp med en helt annan innebörd än det dokument man får efter genomgångna konsthögskolestudier.

Tiden på en konsthögskola är främst en möjlighet att i lugn och ro få utveckla sitt konstnärskap. Det är gott och väl så. Vissa lyckas, men en hel del passerar utan att det händer så mycket. Dom tar ut sin examen och försvinner. Det finns inga utträdesprov och inga egentliga kriterier på vad man ska kunna.

Det är ju faktiskt sånt som Ernst Billgren själv brukar påpeka.

Mängden studielån har inget samband med kvalitén. Möjligen mängden tid man lagt ner. Konsthögskolor passar vissa och inträdesproven fungerar som en kvalitetssållning, men en konstvärld som bara består av akademisk utbildade drabbas av anemi.

Utbildade konstnärer som gör saker för en utbildad publik.

Frågor som rör människor med likartade erfarenheter. Det blir mycket metakonst. Blinkningar till mästarna och hänvisningar till andras verk.

Jag har inget bra svar hur man kommer förbi det här, jag tror inte det är alla givet att göra bra konst bara viljan finns, men konstvärlden behöver impulser från människor med en annan ingång. Med andra referensramar. Möjligheten att presentera sig på nätet är en öppning. Sen är det bara att invänta ett konstnärligt sökprogram som sorterar fram kvalitetsbilder.

Björn Gimstedt
(publ 2009-01-25)

Inskickat av Bror Högbom

En kommentar till om Lars Wilks

Jag häpnar när jag läser olika kulturpersonligheters inlägg om Wilks rondellhund. Nu senast Dag Wallin. I nåt slags välmenande tycka synd om och förstående av andra kulturer, blir man ställföreträdande förnärmad av Wilks provokation. Utan sinne för proportioner är man beredd att skjuta budbäraren. Vad har Wilks gjort? En teckning. Vad blir svaret? Ett dödshot!
En del säger att det inte är vår uppgift att bryta andras tabun, men verkligen! Hur många prenumeranter har Nerikes Allehanda i Irak?
Fundamentalism är uppenbarligen en del av vår svenska vardag också.

Provokation är Lars Wilks konstnärliga uttryck. Jag är inte imponerad av vad han tidigare åstadkommit. Att utmana ett naturskyddsområde är inte speciellt modigt och hans fingerade stat var ju en rip-off på Mosebacke monarki, men jag försvarar hans rätt att provocera.

I min värld får man förolämpa, håna och förlöjliga andra människor, däremot inte hota att döda någon för att man inte gillar det dom säger, tycker eller gör.

Björn Gimstedt

En kommentar om Lars Wilks

Jag tycker Lars Wilks är en tölp. Jag blir förbannat irriterad, när han beter sig som en dåligt uppfostrad unge…

I min värld förolämpar man inte människor för deras val. Jag behöver inte gilla det dom säger, tycker eller gör. Men jag behöver inte säga det till dom. Det är fel att håna, förlöjliga eller såra andra människor, för deras val eller tro.

Om vi ska tro på människans gemensamma framtid, är det en grundläggande hållning. Jag ser inte Wilks smutskastande för något annat än att han har fått för lite uppmärksamhet. Han är en beklagansvärd figur som saknar heder.

Dag Wallin

Apropå Y-salongen

Jag läser en recension angående Birgitta Lillpers senaste diktsamling och undgår inte att jämföra med mitt eget möte med realiteten. Dessa dikter ”går rakt in i hjärtat och ger en känsla av att ha stött på något omistligt”. (Michael Ekmans ord i SvD.)

Senaste gången jag upplevde något liknande inför konsten är oförglömligt och starkt. Det var på Liljevalchs, då jag blev stående inför Torsten Renqvists ”Lautrecs flickor”. (Jag hade många gånger tidigare studerat skulpturgruppen fast då på bild.) Rummet vibrerade av tystnad, tårar skymde blicken, verkligen. Jag lämnade rummet förstummad. Nå, nu kan känslorna se olika ut inför ett verk; ibland ler man igenkännande eller jag kanske ser ett totalt färggehör osv.

En musikkritiker uttryckte häromdagen i P2 om en modern svensk kompositör, att hon hade ett djupt musikaliskt kunnande och en hög konstnärlighet i sina kompositioner. Hur skulle detta uttryckas i ett bildkonstnärligt sammanhang? Är bildkonsten mer allmängods än någon annan konstart och i så fall varför? Det finns många delikata frågor att ställa om man skulle engagera sig i det mest lättillgängliga som just nu flyter förbi. Men nej…

Ni förstår redan var jag vill komma och kunde väl sluta här. Emellertid vill jag påminna om att det kostar på att försöka utkristallisera sin ”ton” med penslar i hand. Det vet ni ju alla som försöker, dag ut och dag in. Jag formulerar min väg genom målandet och genom detta tror jag mig få tillåtelse och legitimitet. Finns det något annat?

Man ska inte förhäva sig, men med ett vetande och förståelse av `det tidigare` faller ansvaret tungt på vår tid. Och för att ge en positiv vink, så var Torsten Andersson en trevlig bekantskap. I SAK:s utgåva från -05 kan man ta del av hans speciella väg i bildens värld.

Jag försöker förstå den uppkomna situationen: konsten av idag. Kanske vill man begränsa urvalet eller hoppas göra en intressantare utställning eller följa de svenska trenderna eller så är några helt enkelt för unga och oerfarna. Det säg ju att det inte målas och skulpteras eller studeras konsthistoria särskilt mycket på de svenska konsthögskolorna nu för tiden. Om man nu ska vara så trist och ta det som exempel. Men allt har sina konsekvenser och vissa blir alltid mer drabbade. Det vet vi ju. En sak har jag undrat över: Vem har ansvaret att ge någon genomlysning av länets professionella konstnärer? Teatern, kammarmusiken även dansen får sitt. Författarna har biblioteken.

Tråkigt är det i alla fall att så sällan få känna att man inom bildkonsten stöter på något som går in i hjärtat eller som känns omistligt. Den så betecknande titeln på Birgitta Lillpers diktsamling: ”Nu försvinner vi eller ingår”, talar. Hennes djupare hållning får bli min tröst.

Marianne Degerman

Y-salongen. Ett skämt?

Y-salongen är ingen vidare upplevelse. Det är framförallt inte den utställning jag lämnade in mina verk till. Den hade ett tema "det dolda". Man kan tycka vad man vill om detta tema men det var iallafall dom förutsättningar som följde med inbjudan. När jag sen blev antagen fick jag uppmaning att skriva nånslags bruksanvisning till verket. Det gjorde jag. Helt i onödan....

Det visade sej att juryn valt att bortse från detta tema. Man har hittat på en helt egen vinkling. Nånslags konstpedagogisk odyssé där man visar samtidskonst med blinkningar hit och dit, tillsammans med alster, hopplockade på måfå, som väl ska fungera som ett slags fond. För säkerhets skull kallar man alla för konst-utövare ifall någon skulle haka upp sej på kvalitén.
När kom man på det? På tåget upp från Stockholm?

Jag vet inte varför jag blev antagen. Jag förväntar mej inte att alla ska gilla det jag gör eller tycka det är bra, men jag förväntar mej att bli seriöst bemött. Jag hade inte lämnat in nåt till Y-salongen om jag vetat om juryns urvalsprincip.

Jag har inget behov av att bli bekräftad av konst-teoretiker eller delta i curatorers lekstuga. Jag tycker meta-konst är skit-trist. Jag är alldeles för gammal att bygga nätverk och tänka på min CV. Jag söker inga stipendier. Jag vet varför jag gör mina bilder och vad jag vill med dom. Och jag lyckas i stort sett skapa på heltid. Därför blir jag så irriterad när min tid slösas bort på nåt så löskokt som y-salongen

Björn Gimstedt samtida konstutövare

Medan diskussionerna pågår...

070303 23:45
Foto Jan K Persson

Vi beder eder lystren ni norrlaningar och brukare af konstvorderfet, att bege er till sydligare breddgrader och vivdga era vyer, ty I kosta del sol far det kosta vad det kosta vill, vi befinner oss just nu Picasso och Dalis hemtrakter… man riktigt kanner historien vingslag om kubismen och surialistiska influenser

En ide ar att skapa en galleriguide till dessa formogna omraden…flygen ar lika billiga som resan med buss till hufudstadten, vi i kromgruppen jobbar for fullt med att enreda och designa lyxkakar samt salja vara alster, da har finns ekonomin for att kunna leva och njuta av konsten

De tar spannande att fa se, har I sodra spanien, ett konst liv som vaxer pa efterfragan och ett intresse far densamma… mvh Bror hogbom och Per Gradin

Sydlig konstdebatt med större räckvidd

Diskussionerna om den ”besvärliga” samtidskonsten kommer och går med jämna mellanrum. Under en månads tid har en intensiv debatt pågått i Helsingborgs Dagblad, sedan en av dess kritiker, Christer Enander, fullständigt nedgjort den skandinaviska utställningen ”Dreamlands Burn” i Budapest. Debatten som följt på denna råsop har om inte kommit med färdiga svar så i varje fall klargjort det dilemma som samtidskonsten har. Att den inte passar in i några färdiga traditionella modeller om vad som är konst, likväl som den inte heller kan peka på någon ny modell eller någon ny vision om vad som är konst. Den ligger och skvalpar i ett ingenmansland, relativt bekvämt då man inte behöver ta hänsyn redan givna territorier. Samtidigt försvarar man detta egna territorium som det allenarådande och det enda som har tolkningsföreträde. Begreppet ”den institutionella konstteorin” är en återkommande till synes oantastlig fågel på hög höjd vilken kastar långa skuggor över diskussionen. Vad ska vi göra med konsten? Går det över huvud taget att angripa konsten av idag? Är konsten enbart en social och instrumentell fråga? Ska vi upphöra med konst under hela 2008? Det är några frågor som debatten tagit upp. Eftersom det finns många intressanta synpunkter som tas upp i det här långa samtalet tycker vi det är viktigt att Volyms läsare får ta del av det. Och möjligen kan ytterligare krut kastas in i brasan.

Länk till debatten

Tack Dag Wallin för ett mycket bra inlägg och en välbehövlig vädring i den ganska unkna konstgarderoben. Jag har en känsla av att du talar för många i konstnärskollektivet med de åsikter du för fram. Sedan är det ju så att scenen för konst ständigt förändras och konstnärerna måste förändras med den på gott och ont. Frågan är ju vem som ska stå för förändringarna, konstnärerna själva, curatorerna, galleristerna, konsulenterna eller marknaden?

Hoppas debatten går vidare.

Herman Lohe
070129

Vad är onödigt och nödigt? 070125

Man blir trött..2
Jag kan förstå att tankar om hur vi arbetar inte alltid når fram och accepteras som metod i en föränderlig värld. Det traditionella sättet att arbeta som konstnär är ett bland många. Idag är konstnärsrollen vidgad vare sig vi vill eller inte. Den viktigaste arbetsuppgiften för mig som konstkonsulent är och har varit under den tid jag funnits i rollen att arbeta för att konstnärer skall få fler uppdrag, bli tagna i anspråk och försöka skapa en plattform för bildkonsten i ett regionalt perspektiv. Det måste finnas personer som arbetar med strukturer för konsten. Sedan kan man alltid diskutera om det är rätt saker som görs. Det är ganska naivt att tro att bara man avskaffar ombuden så kommer pengarna till mig. Ett av de stora arbetena är att ta fram mer pengar till konstområdet så att de kan slussas ut till uppdrag och projekt.

Inom konstområdet är det begränsat med resurser. De pengar jag arbetar på de senaste 2,5 åren är 25% av konstkonsulentlön och resten är från EU, länsstyrelsen, AF-kultur och företagen i projektet. Projektet genomför och har genomfört 8 st konstprojekt på företag till ett värde av 800 000 kr som gått direkt till dessa 8 konstnärer.
Dessutom har projekten genererat ytterligare ca 200 000 kr i material mm. För övrigt har ca 120 000 kr gått till arbetet med Volym där konstnärer skriver. Nu arbetar vi vidare med regler för projektbidrag som kan sökas.
Planer finns (precis som du efterlyser) att göra ett Forum för debatt och idéutbyte på Volym, så det kommer snart. Ett mer transparent system för information om de offentliga medlen som står till förfogande är nödvändigt så alla kan se vad som är onödigt och nödigt.

Mats de Vahl, Konstkonsulent

Man blir trött… 070124

På konstens "utveckling". Den förvandling vårt arbete genomgår, mest genom andras försorg.

Under de senaste 10 åren snart, har floran av ombud poppat upp som majblommor.
Olika former av mer eller mindre konstnärligt folk skaffar sig en inkomst genom att uppfinna ett arbete. De uppoppande nya konstvetarna - konstpedagoger, kuratorer, konsulenter. Allt i en stridare ström.
Uppdraget är bl.a. att förbättra konstnärernas villkor.
Vad ramlar ned i fickan på oss producenter/konstnärer?
Har det inneburit någonting för mig?
Det har bara blivit besvärligare. Alltmer går genom kontakter med ombuden.
Bra relation = arbete o.s.v.
Man bygger en maktstruktur, som kan missbrukas. Det är mänskligt, men inte desto mindre fel.

Det förvånande är avsaknaden av utvärdering/kostnadsnyttan med dessa nya aktörer utifrån mål och resultat från bidragsgivarhåll.

För mig verkar det som ett systemfel att man lägger kravet på förändring att konstnärerna ska förändras. Vi ska bli entreprenörer. Reklam, snickare, pedagoger och rent nonsens.

Som jag ser det, har vi en uppgift som är fullt tillräcklig. Att arbeta konstnärligt, med så lite inblandning som möjligt, just för att få ett differentierat och spretigt livfullt konstliv.

Det som sker med nuvarande konstruktion är en utslätning, där konsten gradvis förskjuts mot en trendanpassning. Konsten kan komma att se ut som köpcentra på 60-talet. Allt lika räddhågat försiktigt trist.

Kulturen har alltid haft svansar. Osäkra konstnärer, som härmar det som verkar hett just för ögonblicket. Det kan i sin tur bero på arbetsläget, med den otrygghet som är.

Jag skulle önska ett konstklimat, där konstnärerna gavs möjlighet att blomma ut hit eller dit, ett levande konstliv fullt av den lust och kraft som konsten ju faktiskt är bärare av. Konsten behövs som motvikt, inte som knähund.

Jag skulle tro att Gustaf Trolle, om ni kommer ihåg honom Företagsdoktorn, skulle kunna gå igenom vår arbetssituation. Omorganisera den. Förbättra och "vässa" den.
Vilka är våra mål och hur når vi dem - göra utvärderingar och ha modet att lägga ner det som inte fungerar.

Ex: Behövs Af kultur? Ja och nej. Ett mer adekvat namn är väl Kurssamordnare. Det är så den fungerar och mycket bra dessutom. Kurserna kan ju ge arbete indirekt, men arbetsförmedling? Neej, inget vidare.

Med datorer och annat föreställer jag mig att man kan ha en central dit vi konstnärer kan själva se över våra hemsidor, kompetenser, önskemål och hålla det uppdaterat.
Tipsa varandra om jobb och utställningar. Allt kan samlas på en sajt typ blogg.
Det kapital som frigörs när alla konsulenter och andra "onödiga" avskaffats kan ju tillfalla konstnärerna direkt.
Jag måste säga, att jag inte missunnar en kollega inkomster, men det är ju frågan om konstruktionen med konsulteri funkar eller inte. Kanske en datatekniker vore mer bättre.

Detta med konst och företag exempelvis. Det ha ju tuggats om det i åratal, men vad har det kostat i administration, löner och annat? Och vilka vinster har konstnärerna gjort, som har haft turen att få dessa uppdrag?
Vanlig enkel matte alltså.
Hade det inte gått att göra utan konsulenter? Det handlar ju inte om att vi ska ha flera tjänstemän utan att vi konstnärer ska få mer i påsen.

Jag tycker visst att man ska pröva olika saker, men att hålla fast och utöka ett system som inte fungerar särskilt väl är obegripligt…

Anledningen till detta inlägg är att det senaste påfundet med Y-salongen, dit ingen kollega tycks ha fått tillträde, är "bara för mycket". Är vi konstnärer collagematerial för "kuratorer"? Jag vägrar att vara med på någonting mer som har med dessa uppfunna konstmänniskor att göra. Det är dags att vi konstnärer tar tillbaka vårt arbete och avsäger oss allt samarbete med sådana aktörer som inte är värdiga oss.

Vi bör skaffa oss egna arenor, öppna samtal med varandra, sluta vara så slätstrukna och rädda. Annars har vi snart inget konstliv.

Dag Wallin, Nordingrå.
07-01-23

Konst är inte alltid Konst

All konst är inte alltid Konst i verklig bemärkelse, eftersom Konst alltid är det oväntade, det annorlunda, det överraskande.
Den konstnär som inte överraskar sig själv sysslar troligtvis bara med dold eller öppen Kommers. Till den är det många som ställer upp, t ex de flesta konstföreningarna, många gallerister och andra konstansvariga.

Det Annorlunda kan aldrig sorteras in i fack, fält och tabeller över det vanliga. Konst behöver frihet för att leva. Den kan aldrig tämjas av snusförnuft.

Till det fält där Konst blir till kommer heller aldrig de som bara kan och skall komma in först i efterhand – sorterarna, dvs forskarna, teoretikerna och stipendieutdelarna.

Den goda konstadministratören förstår av samma skäl att hennes uppgift främst är att sopa så vida och öppna banor som det bara är möjligt för Konsten.

Den i grunden osäkra konstadministratören blir aldrig glad och överraskad av Konsten, utan bara förbryllad och än mer osäker. Hon vågar därför aldrig lyfta fram det avvikande, utan klamrar sig fast vid trygg kanon.

Den goda konstadministratören förstår att den egna osäkerheten just är hennes stora tillgång och låter sig därför ständigt förvånas, överraskas och bli glad över att Konsten och Konstnärerna finns i och för våra liv.

Torgny Åström

Öppet brev till Kyrkonämnden i Sundsvalls kyrkliga samfällighet, till Katolska församlingen i Sundsvall, till kyrkoantikvarien på Länsstyrelsen Västernorrland och till stiftsantikvarien i Härnösands stift.

Med anledning av planerna på försäljning av Nacksta kyrka till den katolska församlingen i Sundsvall och därmed föreslagen nedtagning/flyttning av kyrkans altartavla, vädjar undertecknade till berörda parter att överväga detta förslag.

Nacksta kyrka, invigd 1969, ritad av Peter Celsing och med altarmålning och färgsättning av Vera Nilsson, är en nationell och internationell klenod med stark egenart. Även inredningsarkitekten Ella Öström utförde ett betydande arbete för kyrkan, som har ett stort arkitektoniskt och konstnärligt värde, inte minst för att arkitekturen och konsten där samverkar sällsynt väl. Altarmålningens spetsovala form överensstämmer med kyrkorummets plan. Denna form knyter an till välbekanta symboler i den kristna tankevärlden som båten, sädesaxet, fisken och mandorlan. Vera Nilssons altarmålning De tre vise männen är inspirerad av skulpturen med heliga tre konungar, ängeln och Betlehemsstjärnan på katedralen i Autun från 1100-talet, av Selma Lagerlöfs Kristuslegender och av de folkliga julkrubbornas berättande av julevangeliet. Färgprakten i Vera Nilssons verk bärs av kyrkans ljus och rymd och är, liksom den färgsättning Vera Nilsson stod för, en integrerad del av kyrkans arkitektur .Kyrkan är, i samband att kyrkan och staten skildes åt, klassificerad enligt kulturminneslagen som en modern kyrka med särskilt stort kulturhistoriskt värde.

Nacksta kyrka presenteras som ett av Peter Celsings viktigaste verk i den tyske arkitekturprofessorn Wilfried Wangs monografi över Peter Celsing och i Lars Ridderstedts bok om Peter Celsings kyrkor. Konsthistorikern Göran M Silfverstolpe ägnar i Sveriges Allmänna Konstförenings monografi över Vera Nilsson stor uppmärksamhet åt hennes altartavla i Nacksta. Vera Nilsson är en betydande konstnär och en stor kolorist, som ständigt uppmärksammas i nya utställningar och bokverk.

Med all respekt för att kyrkorummet måste få vara ett levande rum och uppfylla ceremoniella krav för den församling som använder det, ber vi undertecknade er att göra det möjligt att låta Vera Nilssons altartavla vara kvar på ursprunglig plats i kyrkan.

Barbro Björk , intendent, Sundsvalls museum/, Leif Bolin , ordf i Sundsvalls konstförening/, Claes Caldenby , professor, Chalmers Tekniska Högskola/, Johan Celsing , arkitekt /, Arne Jonzon , fd ordf i Sundsvalls konstförening/, Catharina Nilsson , konstnär och Nils Gehlin , konstnär/, Bitte Nygren , chef för Arkitekturmuseet, Stockholm/, Helena Persson , chef för Norrköpings konstmuseum/ Lars Ridderstedt , teol dr/, Göran och Ann-Charlotte Silfverstolpe , konsthistoriker/, Jan-Bertil Schnell , fd museichef Sundsvall, fd länsantikvarie i Stockholm/, Mailis Stensman , konstvetare,, författare/, Peter Sundborg , byggnadsantikvarie, Sundsvalls museum/, Beate Sydhoff , ledamot av Kungliga Konstakademin/, Barbro Werkmäster , konstvetare, fil dr och Jerk-Olof Werkmäster , grafisk formgivare/ Cecilia Widenheim , intendent, Moderna museet/, Ella Öström , arkitekt/

Kurs i fotopolymeretsning anordnad av Härke Konstcentrum och AF Kultur i november. Vi var 8 konstnärer från Göteborg i söder till Luleå i norr, som samlades på Härke Konstcentrum, Frösön, för att i 5 dagar med handledning av Odd Larsson ta oss igenom fotopolymeretsningens olika stadier. Från det egenhändigt ritade, fotade, klippt och klistrade originalet eller original komna ur datorn och kopieringsmaskinen, till ett tryckt grafiskt blad.

Vi kastade oss in i arbetet med stor entusiasm. Andra dagen blåste halv storm. Strömmen försvann. Ingen fara, kaffet hade hunnit bli bryggt och var fortfarande varmt. Så vi fikade och tryckte bilder i halvmörkret. Vi var fortfarande entusiastiska. Strömmen kom tillbaka och alla satte igång, full fart till datorer, kopieringsmaskiner, belysningslampor och torkskåp. Så försvann strömmen igen. Nu började det bli oro i lägret. Skulle vi bli tvungna att ta fram torrnålarna? Efter en orolig väntan och några telefonsamtal fick vi dock strömmen tillbaka. Torrnålar i all ära, men vi drog en lättnadens suck. Med gemensamma krafter och nyvunna kunskaper löste vi det mesta, från randiga laserutskrifter, för täta bläckstråleutskrifter, kopior med streck som inte skulle vara där, lamineringar som skrynklade ihop sig, blev klibbiga eller helt enkelt inte satt fast, till förväxlade plåtar som plötsligt inte passade originalet och mycket annat som dök upp under arbetets gång. Vi räknade sekunder för de optimala belysnings- och framkallningstiderna. Det blev många plåtar i strip-badet för att rengöras och börjas om från början med. Entusiasmen sjönk och steg under veckans gång men försvann aldrig. Vi hade mycket trevligt under de här dagarna och gjorde många spännande bilder, och kunde hjärtligt enas om att det här med fotopolymer är svårt, men en mycket spännande och rolig teknik! Och finns det bara ström går det mesta att fixa till. To be continued...