Välkommen
med ditt inlägg om konsten! Tyck
gärna till om Volym!
Skicka din text (även bilder går bra) till:
mats.de.vahl@lvn.se
Torgny Åström
091117
Fakta, fakta, fakta.
"Katarina Löfström är kanske mest känd för sina datoranimerade videofilmer.
Här har hon skapat verket Passage som förmodligen kommer att placeras på Rotsidan i Nordingrå.
”Konstverket har en enkelhet som med små grepp och starkt konstnärligt värde förhåller sig mycket starkt till människan, tiden, platsen och landskapsvärderna i Höga Kusten” skriver juryn om hennes förslag." Detta citerade och skrev Lars Landström i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda torsdagen 23 april 2009.T
Det här är det enda jag funnit i mitt sökande efter fakta om det som nu alltmer har börjat ifrågasättas av allmänheten. Länsstyrelsen har aldrig åt mig kunnat plocka fram det som egentligen borde vara offentlig handling kring tävlingen.
Det som skribenterna agerar mot, tycks mig vara fullständigt osannolikt, ja vansinnigt. Men så kan det väl inte vara!
Vad bra det skulle vara om Konsttidskriften VOLYM lyfte fram fakta om detta tävlingsbidrag så att vi som är intresserade får något att utgå ifrån.
Det skulle vara ett gott tecken i ett land med sin offentlighetsprincip och som värnar om det fria ordet, den fria debatten.
Torgny Åström
091112
Frågor ?
Om du fick välja, vilken ost skulle du vara?
Vad får dej att tro att jag skulle vara intresserad av den musik du förknippar med din ungdom?
Om alla gick ut ur EU vart skulle dom sen gå? Och hur skulle dom hitta dit? I det här väglaget?
När du summerar ditt liv kommer du då att minnas de kommatecken som uppstått i vardagen?
Om Autenticitet
Många inom samtida konst åberopar autenticitet. Bland andra Anna Odell i samband med sitt examensarbete kring psykvården.
Hon talar om autenticitet men det hon presenterar är redigerade och manipulerade bilder av verkligheten. Hon hade ingen verklig psykos. Bältesläggningen filmades under ett annat tillfälle.
Det var frågan om gestaltningar.
Iscensättningar.
Den efterföljande mediecirkusen skedde i realtid och ansågs av vissa höja det konstnärliga värdet (t ex av Martin Schibbli på Kalmar konstmuseum ) men vad jag förstår var den uppmärksamheten aldrig tänkt som en del av det konstnärliga verket.
Jag vill inte nedvärdera Anna Odells personliga erfarenheter av psykvård och hennes sätt att gestalta dom konstnärligt men jag ifrågasätter autenticitetens vikt för konst.
Det finns andra fält där autenticitet är grundläggande. Vetenskap har omfattande regelverk för kontrollerbarhet, liksom juridiken. Går vi på museum utgår vi från att samlingarna består av historiska föremål i original.
Och media, som vi lärt oss att ta med en nypa salt, förväntas ändå skildra verkliga händelser med någorlunda trovärdiga fakta. (åtminstone den seriösa delen)
Inom konsten däremot finns full frihet att fabulera.
En bra roman står inte och faller med att den är självupplevd. En författare som Joan Carol Oates, som levt ett stillsamt liv i en mindre universitetsort, har gjort lysande skildringar av det mesta i det amerikanska samhället utan att ett ord är sant.
Nyligen var det vernissage på en utställning på Uppsala Konstmuseum med Alberto Frigo, Records of a lifetime, som är en dokumentation av hans vardag under 6 års tid. Bland annat fotografier på allt han tagit i med höger hand varje dag. Förutom att jag tycker det vittnar om ett maniskt tvångsbeteende reser det för mej frågan:
Hur vet jag att det är sant? Han kan ju ha hoppat över en vecka, tagit alla bilder en gång i månaden eller vad vet jag.
Inom konst existerar ingen kontrollmekanism med oberoende granskning. Jag har bara hans egen utsaga och eftersom jag är en luttrad människa vet jag att folk har en oerhörd förmåga att frisera sanningen om det gynnar deras intressen.
Samma känsla fick jag när jag på en utställning såg ett verk med vattendunkar med vatten som påstods vara hämtat från jordens alla hörn. Hur skulle jag kunna veta det? Jag skulle inte se nån skillnad om alla dunkar var fyllda från diket utanför.
Det är en typ av verk som bygger på ett intellektualiserat förhållningssätt. Som behöver en bakgrundsbeskrivning för att kunna förstås.
Problemet är att om man lånar vetenskapens forskningsmetoder och uttryck utan att vara underkastad dess krav faller magin i verken.
Man försöker övertyga med retorik utan täckning och hamnar i samma kategori som förespråkare av hälsokostpreparat eller anti-rynkkrämers undergörande verkan.
Men autenticitet har en ständig lockelse, framför allt hos unga.
Jakten på det äkta uttrycket.
I min ungdom blev jag besatt av blues och började lyssna mej bakåt.
Till slut hamnar man i Västafrika.
Numera tycker jag denna jakt på det ursprungliga är meningslös.
Chicagobluesen, som av många anses som så äkta, rå och opolerad, är lika konstruerad som vilket popband som helst. Unga grabbar runt Chess-studion som Muddy Waters, Jimmy Rogers och andra mejslade fram sitt sound genom att distansera sej från det autentiska och lämna den countryblues som var deras mylla.
Genuin eller inte är inget bra kriterium för att avgöra vad som är verkningsfull kultur. Det är bara en etikett som klistras på.
Faktum är att det ofta är själva frigörandet från den egna personen och omgivningen som skapar språng i skapandet. Distanserandet som ger kvalité.
En skådespelare är inte sin roll (med undantag av Arnold Schwartsenegger) och en konstnär måste få ett visst avstånd till sina verk. Det finns en instrumentell sida av skapande som bara kan uppnås genom övning.
Det är också oklart vilken autenticitet man åberopar. I den globaliserade värld vi lever i är vi allt fler som väljer vad vi vill identifiera oss med. Vi konstruerar den bild av oss själva vi förknippar oss med genom att lyfta fram vissa sidor av vår bakgrund och förminska andra. Man kan vara utlandsfödd, förortsbo, feminist eller biker. Snowboardåkare, samtida, bo i Skåne, twittra. Ha en morsa som super, en cirkusartist i släkten, sakna syskon eller vara notorisk samlare av hockeybilder.
Detta gör oss inte mindre äkta än den som är uppväxt i ett regelstyrt klansamhälle.
Vi är alla äkta nutidsmänniskor
Själv är jag en utlandsfödd arbetarakademisk intellektuell egenföretagande bildskapare som gillar blues, vill ha fred på jorden och tycker sopsortering är nog så viktigt. Jag läser gärna populärvetenskapliga böcker och hade en moster som var fotograf.
Björn Gimstedt
2009-10-20
Låt oss säga grattis till Umeå, björkarnas stad!
För den som har missat årets stora nyhet i denna region, så har Umeå utnämnts till Europas kulturhuvudstad år 2014! Man gläds med Umeå, det känns som om en gammal kompis har fått något stort och som därmed är värt att glädjas över!
Jag blir också betagen av satsningen på 400 miljoner kronor, allt till kreativt skapande. Vilken positiv syn på att kultur och konst har en väsentlig roll att spela i samhället!
Jag kommer på mig själv med att vara förvånad över detta gigantiska initiativ som Umeå har tagit, som om det skulle kunna vara något pompöst eller skrytsamt över det hela! Men efter en viss eftertanke så kan jag säga, att jag tror att Umeå är en mycket stolt kommun och det är just det som är det ovanliga! Det är något som är otypiskt för Norrland och dessutom ovanligt i dessa åtstramningstider. Det är i för sig en utmaning som heter duga, men visionerna verkar absolut inte kosmetiska, utan stadigt förankrade i en övertygad tilltro till institutioner som t.ex. Kulturverket, Umeå universitet, Bildmuseet, Konsthögskolan och deras samarbete med den samtida konsten.
Vad resultatet blir och hur det kommer att gestaltas i det offentliga rummet tål nog att väntas på. Jag blir i alla fall inspirerad när jag läser om detta i det senaste numret av KRO:s medlemstidning Konstnären.
Avståndet mellan Umeå och Sundsvall, vad jag vet, är inte mer än 26 mil. Men Umeå verkar finnas i en annan värld, för där växer visioner om kultur och konst på träden!
När det gäller min egen kommun, Sundsvall, och dess syn på kultur och konst, så är det en sorglig rapportering. Jag kan räkna upp ett flertal exempel på kommunens s.k. kräftgång när det gäller kultursatsningar. Den pinsamma följetongen med teaterns lokalproblem och planerna på den – oönskade - konsthallen, verkar vara lagda i en låda längst ner i kommunhusets källare!
De senaste nyheterna i lokaltidningarna är att gymnasieskolans estetprogram, bild och form, riskerar att läggas ner hösten 2010, eller kommer att omformas rejält. Sundsvalls konstskola är också hotad p.g.a. mindre stödpengar, efter sitt 40-åriga jubileum!
Jag
tycker inte att detta är särskilt beundransvärt
av en kommun av Sundsvalls storlek, med nästan 100 000 invånare,
att driva en sådan mager vision när det gäller
kultur och konst. Jag önskar se vår kommun på
första parkett i Umeå under 2014, för att där
på bästa sätt kunna lära av kulturhuvudstadens
exempel.
Kirstie Ekelund
2009-10-26
Konsten bekräftar allt det bästa hos människan
Jag läser en bok, skriven av Andrej Tarkovskij, ”Den förseglade tiden”. I ett avsnitt beskriver han konstens betydelse för människan, bland annat med dessa ord: ”Konsten bekräftar allt det bästa hos människan.” Tack vare detta citat börjar jag själv fundera om denna betydelse.
Att bara vara människa, en kropp med instinkter och med ett enkelt intellekt, är inte tillräckligt för att definieras som människa idag. Sådan jordevandrare har vi inte varit sedan urminnes tider, i tideräkning så långt tillbaka som för ca 30 000 år sedan. Det som skiljer människan från djuren är det som människan skapar själv, det är det som vi kallar kultur och konst. Vår kulturhistorik är en oavbruten lovsång till mänskans evolutionskapacitet, men kroppsligt är vi nästan desamma som i begynnelsens tideräkning.
Konsten är ett språk, bevisligen alltsedan när människorna i Altamira visade upp sina känslor och behov på grottväggarna. Där fanns en självklarhet att utöva sitt bildspråk som uttryckte en önskan om att få leva dagen igenom och med god jaktlycka.
Människan av idag är en mer komplicerad varelse, med en miljö som kräver mer attribut för överlevnad, än enbart ett jaktbyte på middagsbordet.
Vår livsmiljö är formad efter vår strävan att utveckla vår kulturella livsstil, så långt ifrån som möjligt i jämförelse med djurens gryt, en instinkt som vi numera kanske inte är så medvetna om. Men däremot ser vi självklart på dagens Homo Sapiens/ den visa människan, som en individ som lever efter lagar och regler formade efter humanismens normer, avsevärt långt ifrån begynnelsens barbari.
För den som utövar konst, om hon så är dansare, författare, musiker, aktör, bildskapare, skulptör eller arkitekt, är känslornas uttryck det elementära, det som gestaltar hurdan en människa är beskaffad. Det som berör våra inre drömmar om ett gott liv och som vävs följsamt ihop likt ett språk tillsammans med vår ångest om förgänglighetens existens.
Med konsten, i sökandet efter det begripliga i det universella, bekräftar människan det bästa i sig själv. Men tyvärr ser vi dagligen bevis på att kulturen och konsten uppenbarligen inte längre är primär för nutidsmänniskan, den verkar vara ifrågasatt eller obetydlig.
Har hon möjligtvis glömt bort vad hon ska ha den till? Eller är det så att hon har distanserat sig för långtifrån sitt Genisis, så hon därmed har börjat bli främmande inför sig själv?
Mycket av dagens konst verkar vara svår att tolka för gemene man. Vad det beror på kan divideras i all oändlighet och troligtvis är inte endast en förklaring tillräcklig.
Konsten är kontroversiell och så bör den få vara, säkerligen det enda rätta om den ska representera den fria människan.
Det vore passande vid det här laget om den moderna och vidsynta människan kan komma till insikt om att konsten är ett utmärkt redskap för att uppnå och upprätthålla ett tolerantare, mer rättvis och därmed ett demokratiskt samhälle. Visionen är sedan länge grundlagd att vi oavsett språk, religion och nationalitet ska söka förståelse för alla människor olikheter, för att motverka konflikter och krig och därmed kunna leva i samförstånd med varandra. Att inte respektera detta är misantropiskt, men det är inte något ovanligt snarare oavbrutet förekommande över hela världen.
Förhoppningsvis har människan sin strävan kvar intakt med sin förmåga att vilja förstå sig själv och den värld som omger henne. Så att hon i all evinnerlig tid blomstrar med sitt kulturella språk, utan för den skull bli den varelse som utplånar allt annat med påföljd av sin egen ödeläggelse. Trots denna apokalyptiska fasa som hotar, är konstens förekomst i människans tillvaro ett av de bästa kännetecknen hos henne och kan dessutom skänka tröst för denna jordevandrare.
Kirstie Ekelund
Stöde 13 augusti 2009
Kommentar till Björn Gimstedt
I mångt och mycket håller jag med Björn. En bra vän och konstnär. Det tar 6 år att bli svetsare. Dessutom förnyar man sitt certifikat varje år och man får då fortsätta att sammanfoga metalldelar som ska hålla. På konsthögskolor finns också olika delar av viktigt hantverkskunnande som förmedlas i olika kurser. Detta borgar inte för att man blir en färdig expert. Det ges dock en bra bas att stå på genom olika grundkurser vilka undervisas av oftast skickliga lärare som själva är konstnärer. Lärarna på skolorna kan förmedla insikter och handleda i en konstnärlig process som går utöver hantverkskunnandet i material- och teknikdelen. Sedan är det upp till eleven att fördjupa sig under utbildningens gång och även efteråt i många år. Kvaliteten kommer med tiden och är upp till publiken att uppskatta eller förkasta. Skoltiden är ett fokuserande på och kring konst i alla dess former. Ett aktivt intellektuellt kunskapsutbyte i dialog mellan lärare och elever ofta dygnet runt som lätt kan raljeras om och förkastas som flum av utomstående. Alla som går en akademisk utbildning passar inte för det och visst kan man ha åsikter om metaperspektiv och konceptkonst.
Naturligtvis görs det mycket dålig konst (och svetsarbeten) men det finns också människor med "dålig smak". Tack och lov för det; det är ju de som hjälpt mig under min livslånga utveckling till att göra bättre konst, genom att köpa den och kanske själv utvecklas. Hur skulle det sett ut i fall jag varit tvungen att certifieras varje år av en överjury? Som att stå med mössan i handen för att få tillstånd att fortsätta skapa och utvecklas i mitt sökande. Ernst Billgren (känd från "Fångarna på fortet") och vars bok jag inte läst, ger jag inte mycket för men jag vill påstå att det finns ett värde i akademisk utbildning och skolning på konstområdet som man inte kategoriskt kan avvisa.
Gäss box!
Johan Mauritzson
(publ 2009-01-30)
"Vad är konst och hundra andra jätteviktiga frågor" av Ernst Billgren
Ernst Billgren har tidigare skrivit saker som jag tyckt varit både läsvärda och underhållande. Därför var det med nyfikenhet jag köpte hans senaste. Den är tyvärr en besvikelse. "Hundra jätteytliga plattityder" skulle den kunna döpas till. Den tog en halvtimme att ta sej igenom.
En del nickar man instämmande i, annat är direkta felaktigheter men det mesta bara passerar. Boken är ett hastverk. Definitivt inte värd dom 67 kronor den kostade.
Några reflektioner:
Hans hänvisningar till vetenskap är verkligen light-versioner och vittnar inte om nån djupare förståelse. Han överför erfarenheter från fält som rör sig på helt andra logiska plan. Det påminner om hur Konrad Lorenz en gång i tiden uttalade sig kring studentrevolten utifrån sina studier på gäss.
Vissa saker har också en gnällig ton.
Ernst Billgren trycker mycket på att han har a k a d e m i s k konstutbildning. Som om det skulle vara garantistämpeln för att det han gör är bra. Att han är certifierad.
Att bli certifierad svetsare tar kanske sex år. Det bevisar att man inte är nån klåpare och alltså får ge sej på att svetsa tryckkärl och kärnkraftverk eller nåt annat som det går åt helvete med om man inte vet vad man gör. Sen måste man dessutom förnya certifikatet varje år.
Det är en garanti att man kan utföra sitt jobb på ett kunnigt och säkert sätt.
Det, liksom också ett läkarcertifikat, är begrepp med en helt annan innebörd än det dokument man får efter genomgångna konsthögskolestudier.
Tiden på en konsthögskola är främst en möjlighet att i lugn och ro få utveckla sitt konstnärskap. Det är gott och väl så. Vissa lyckas, men en hel del passerar utan att det händer så mycket. Dom tar ut sin examen och försvinner. Det finns inga utträdesprov och inga egentliga kriterier på vad man ska kunna.
Det är ju faktiskt sånt som Ernst Billgren själv brukar påpeka.
Mängden studielån har inget samband med kvalitén. Möjligen mängden tid man lagt ner. Konsthögskolor passar vissa och inträdesproven fungerar som en kvalitetssållning, men en konstvärld som bara består av akademisk utbildade drabbas av anemi.
Utbildade konstnärer som gör saker för en utbildad publik.
Frågor som rör människor med likartade erfarenheter. Det blir mycket metakonst. Blinkningar till mästarna och hänvisningar till andras verk.
Jag har inget bra svar hur man kommer förbi det här, jag tror inte det är alla givet att göra bra konst bara viljan finns, men konstvärlden behöver impulser från människor med en annan ingång. Med andra referensramar. Möjligheten att presentera sig på nätet är en öppning. Sen är det bara att invänta ett konstnärligt sökprogram som sorterar fram kvalitetsbilder.
Björn
Gimstedt
(publ 2009-01-25)