En vinterdag på en solig glasveranda träffas vi för ett samtal om Alexandras konst.

Hon föddes 1965 i Conneticut-Hartford, USA. Hennes mamma är svenska och pappa engelsman. Efter att ha tillbringat sina första levnadsår i England flyttade familjen 1969 till Örebro. Där gick hon också förberedande konstskola innan hon 1988 flyttade till Stockholm för att börja på Konstfackskolans skulpturlinje.

- Från början arbetade jag mest med form, sen blev det installationer, objekt och film, och så bild. Jag hade aldrig riktigt det där disciplinerade tålamodet som krävs för de klassiska skulpturteknikerna. I måleriet får jag den direktkontakt jag vill ha. Det är en fantastisk känsla att måla, man går in i det så totalt, glömmer tid och rum, allt stannar upp, allt utom att just vara där med bilden. Den styr, det går inte att styra processen med tankar. Försöker jag det blir det inte bra. När jag så plötsligt stannar upp kanske det inte går att arbeta vidare just då utan målningen får växa till sig, mogna. Jag plockar fram den efter ett tag, och kan då se på bilden med nya ögon. Ofta har något hänt sedan den torkat.

- Kan du berätta om ditt måleri.

- För mig är måleri berättande, ett slags geografiskt fantasiscenario. Ibland skriver jag, ibland målar jag. I berättelsen försöker jag gripa tag i någonting som jag egentligen inte vet vad det är ........ inkapslade minnen ........ framtid...... Jag känner mig som en återspeglare. Som konstnär har jag till uppgift att forska i att finnas till, vad innebär det att vara människa .......... och att visa på det magiska i naturen. Jag projicerar bilder som sakta växer fram - sju års tankar och skrivande kan explodera i en serie bilder. Så för man det vidare, en lek med verkligheten som material.
Inspiration får jag från livet; min vardag, möten, samtal, bra musik i alla genrer, som försätter en i arbetsrus, Arvo Pärt t.ex. ger en enorm koncentration. Jag får också inspiration genom att se på film och gå på biblioteket där jag lånar böcker om biologi och astronomi för att få veta hur en stjärna föds och dör. Jag tittar också mycket på de gamla mästarna.

Genom det jag bygger upp vill jag försöka locka fram nyfikenheten hos andra. Leken får man inte glömma som vuxen. Jag vill ge de människor som ser mina bilder en möjlighet att försätta sig i ett nytt tillstånd, att sjunka in i en annan värld.

- Din konstnärliga integritet, hur ser du på den?

- Alla möjligheter finns ju i konsten. Det gäller att finna sig själv och att våga vara sig själv trogen. Inte låta sig stressas av det som händer runt omkring, av trender eller att någon annan gjort något liknande eller något bättre. Det tog många år innan jag kom så långt, det har varit ett osäkert trevande. Nu vågar jag stå för det jag gör.

- Jobb och utställningar just nu?

- Jag lever på ett stipendium som kom när jag hade det som sämst och livet såg lite hopplöst ut. Det är just sådana här stipendier som avsätter den självklara tid som en konstnär behöver för att få det utrymme som behövs för arbete med den egna konsten i lugn och ro. Att jobba med konst tar tid; att tänka, sortera idéer, skaffa material, ringa samtal till arrangörer, deklarera, skriva protokoll, brev till projekt, gallerier m.m...........så just nu är jag lyckligt lottad.
Nu i år ska jag till Lofoten för att se och måla den fantastiska nordnorska naturen, att bara vara där och samla material. Det hela ska väl utmynna i en utställning hoppas jag, i Trondheim eller Oslo, eller kanske i Stockholm.

Vi tittar igenom foton av Alexandras målningar för att välja ut vilka vi ska visa i Volym. Varje bild känns intill bristningsgränsen intensiv, det ryker, pyser, bubblar och växer överallt.

- Det metafysiska i bilden är viktigt - tillstånd och verklighet upplöses - då ges plats för något annat, något nytt.

- Vad som egentligen påverkar mig? - Allt........Landskap - det sjukligt vackra i landskapet. Kanske inte den röda stugan utan den nedvittrade gamla massafabriken....... Jag flyttade från den fetjordsblänkande Närkeslätten till Lindomsböle utanför Härnösand. Mälarlandskapet är så lummigt, så romantiskt. Här är det kargt och mörkt. Att flytta till Norrland var som att släppas lös i något vildsint.
När jag målar gamla industrier kan de se ut som vittrade tempel - de minner om en annan tid. Naturen omkring byggnader som står kvar är förgiftad, utsugen, sargad - ändå vacker. Den har magisk utstrålning ............ man kan fantisera om att de gamla industribyggnaderna är något annat och skönjer att naturen återigen tar över, återtar sin plats genom den oundvikliga nedbrytningen. Organismer kommer igen i andra former.

- Och vackra romantiska målningar, gärna med religiösa motiv. Om jag ser en superklassiker och blir berörd så kan jag ju inte göra så romantiska bilder - det blir för banalt. Då måste jag måla lerknorrar och ogräsmark för att balansera tillbaks till naturens egen odödlighet.
- Ironi och humor måste finnas med, det förstärker uttrycket.

- Jag låter inte tekniken styra när jag målar, den får anpassa sig. Om jag vill göra en viss sak så spelar det ingen roll om det är en ny teknik som jag sett någon annan använda. Jag gör det ändå, på mitt sätt. Det är viktigt att våga testa olika tekniker, att inte låsa sig. Men som utgångspunkt måste man ha en gedigen grund i teckning och målning.

Till sist undrar jag över en bild med ett kvinnoansikte i ett träd.

- Det är mormor som kommer och hälsar på, hon finns inte kvar i jordelivet och kan välja att göra sin entré vart hon vill, hur hon vill. Ingen förväntar sig att hon ska komma och sätta sig i soffan.